Vi sutto i klassrummet, då rektorn inträdde, åtföljd av en kälkborgerligt klädd nykomling och en skolvaktmästare, som bar en stor pulpet. De som sovo vaknade, och allesamman reste vi oss upp och låtsade som om vi blivit överraskade mitt under arbetet.
Rektorn vinkade åt oss att sitta ned, därpå vände han sig till klassläraren och sade halvhögt:
— Herr Roger, här är en lärjunge som jag anförtror åt er. Han skall in i femte klassen. Om han är flitig och uppför sig väl, får han komma in bland de stora, dit han egentligen hör genom sin ålder.
Nykomlingen stod kvar i en vrå bakom dörren, så att han knappt syntes. Det var en bondpojke om femton år och längre till växten än någon bland oss; håret såg ut att vara klippt efter skopa. Han föreföll mycket stillsam och beskedlig och i högsta grad tafatt. Ehuru han ej var axelbred, tycktes hans gröna jacka tränga honom i armvecken. Hans gulaktiga byxor voro för högt upphängslade, så att benen, som voro beklädda med blåa strumpor, stucko fram ett gott stycke. På fötterna hade han klumpiga och illa borstade skor med klackjärn.